Kände att det var dags att lämna ett avtryck i cyberrymden igen. Har inte haft någon lust eller motivation att skriva. Kanske för att jag fortfarande inte har bestämt vad jag vill med det hela. Nåja, nu gör jag det iallafall.
Jul och nyår har passerat med allt vad det innebär. Hade ett härligt julfirande på julafton och juldagen med P:s föräldrar och syster med familj. Självklart var det alldesles för mycket klappar under granen i år också och då tyckte jag ändå vi begränsade oss. Finns ju så mycket man skulle vilja ge och framför allt så mycket de skulle vilja ha.
Jobb på annandagen och...
till min mamma och Kurt på tisdagen, efter ett besök på lasarettet- återkommer till detta. Hos mamma badade vi tunna, åt mat och det delades ut ännu lite fler julklappar. Syster med sambo och bror med familj var också där. Mysigt. Blev lite sent på kvällen bara. Min kära mamma envisas ju med att utmana mig och P i frågespel. Varför vet jag inte. De har ännu inte lyckats vinna över oss och detta trots att de en gång satt och pluggade in alla svaren till geni. Hihihi, tur att vi har tur ibland också.
Tillbaka till julhelgen:
På onsdagen åkte vi till pappa och Lisa och åt våfflor och ännu lite fler julklappar. Min äldsta syster med familj kom också förbi ett varv. Efter besöket hos pappa åkte vi tillbaka till mamma och sov.
På torsdagen åkte vi till P:s föräldrar, hans pappa fyllde år. Hemma hos dem låg varsitt paket , från kusiner, och väntade på barnen. På kvällen fylldes huset av folk.
På fredag eftermiddag åkte vi tillbaka hem. Skönt!! Trivs väl aldrig så bra hemma som när man varit borta.
På vägen hämtade vi upp en liten kattunge. Eftersom vi haft påhälsning av råttor så föddes tanken på katt och så fick vi erbjudande och tackade ja. En underbar liten krabat som heter Lakrits.
Tillbaka till besöket på lasarettet;
På tisdag innan jul så var W hos en kompis och lekte. Jag som skulle jobba natt var precis på väg att gå och lägga mig på efter middagen (detta nämner jag bara för att jag just då tyckte väldigt synd om mig själv och försöker få lite sympati) när telefonen ringer. Kompisens mamma som vill att jag kommer för att W slagit i näsan.
Vilka kreativa barn vi har, det är klart att en madrass blir till en pulka om det finns en trappa i närheten :-).
Åkte dit och tog en titt, var ju bara att ringa vc. Han hade lyckats ramla in i en lampa eller nåt och slagit upp ena näsvingen så den nästan fladdrade. Själva fladdrandet lät det inte riktigt som de trodde på när jag ringde vc men vi fick ju komma dit iallafall. De tittade bara på honom och ringde sen öron-näsa-hals. Så det var bara att åka till akuten. Klockan var strax innan 5 på em när vi kom dit, vid klockan halv sju kommer det en sköterska och talar om att det kommer dröja minst en timma till innan vi får komma in (känner nu att jag trycker lite extra hårt på tangenterna för att jag blir arg när jag tänker på det -"Men de sa väl till oss i receptionen att de låg efter. NEJ, det gjorde de inte.
W och jag tog hans blodiga näsa och åkte till citygross. Hoppas att vi inte skrämde någon allt för mycket. Halva näsan var svullen till dubbelstorlek och blodet rann (nu överdriver jag bara lite). Vi köpte glass, dricka, en pruttkudde och en ninjagofigur. Lite bortskämd måste man ju bli när man har en fladdrande näsvinge.
(Vill bara nämna här att jag ringt och sagt på jobbet att jag nog blev sen, skulle börja jobba klockan nio-vakennatt. Hade dessutom sovit dåligt natten innan. Sympatier tack.)
Väl tillbaka på lasarettet blev vi snart inkallade, klocka 19.30 ungefär. Grrrrrrr, 2 och en halv timmes väntan.
Ja, ni det var en pärs. Läkaren konstaterade direkt att det behövde sys. Fram med bedövningssprutan och paniken växte i Ws ögon. Han skrek, och jag förstår honom, när de gav spruten så de var tvugna att avbryta. Så det var ju bara att sticka en gång till och han skrek. Usch, jag som egentligen tycker att det är lite kul med blod och sår och sånt höll på att svimma. Till slut var han bedövad och de skulle "bara" sy ihop med den "lilla nålen". Ordet nål hade de gärna fått utelämna. Tre stygn gick ju bra men när han kommer till det fjärde och sista som är inne i näsan så har ju inte bedövningen tagit ordentligt. Det var ju bara att hålla i så att de kunde lägga det sista stygnet ändå. W skrek och blodet sprutade (stor överdrift, det rann men...). Han fixade iallafall min lilla stora lilla kille. Efter åkte vi till McDonalds och köpte med oss hamburgare. Jag frågade i bilen om det var jättejobbigt och gjorde jätteont. -"Det var ju inte så farligt, det tog ju knappt en minut när de gav sprutan"
Min hjälte! En stolt kille som gick till dagis nästa dag.
Mindre hjälteaktig och stolt när stygnen skulle tas. Läkaren fick ta ett stygn (2 hade W redan plockat bort själv) det sista fick vi lämna för han fick panik (W alltså, inte läkaren).
Passade på att lämna tillbaka kanylen till bedövningssprutan också som vi tydligen fått med oss hem i Ws kläder. Klantarslen!!!
Ojojojoj, detta blev långt.
Till nästa gång: tjallabaloooo
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar